Sarkopeni

Sarko betyder kött (muskler) och peni förlust. Muskelförlust alltså. Den påbörjas när vi är i 35 års åldern och hastigheten ökar med stigande ålder. Boten heter: träning. Benen är jag ganska stark i, eftersom jag gärna går mycket och långt. Men överkroppen behöver stärkas. Alltså övningar för handstående. Hur lång tid kan det ta att lyckas? Kollar runt på olika sajter, bloggar och you tube klipp. Svaret är allt ifrån åratals av träning till två timmar. Vad gäller för mig? Tänker månader snarare än timmar, eftersom jag ägnar mig åt lite annat i livet också… Det är bara teknik, säger Maria, blivande yogalärare. Hon svingar sig upp elegant och kontrollerat för att visa. Suck. Bara! Jag övar på första och andra steget, att stå i uttanasana på tipptårna och gunga framåt med tyngden på händerna. Och att ha fötterna på väggen. Plats: yoganu.

Bara en önskan just nu

Förkyld på fjärde dagen. Så nu är min önskan Bara detta: att bli frisk. Någon träning har det inte blivit. Visst jag har burit varor, transporterat saker till en ombyggnad. Men inga armhävningar eller chaturanga. Läser Seniorhälsa som skrivs av min vän Yvonne Busk. Hon har intervjuat cancerläkaren Peter Strang som noga tänkt igenom sina prioriteringar i livet. Han vill läsa mycket, röra på sig mycket och ha tid för vänner. I sitt arbete har han fört många samtal med människor som fått sin tid utmätt. Det har fått honom att inse hur kort och skört livet är och att det man vill göra inte bör skjutas på framtiden. Klokt. Peter Strang har alltså tre starka prioriteringar. Vilka har jag, förutom att lära mig stå på händer? Min tid är också utmätt. Jag är ändå 60 plus.

60 är det nya 60

Märkligt nog grubblar jag över samma frågor som jag gjorde mellan 18 och 30: Vem är jag, Vad vill jag? De har funnits med mig hela livet, men fick särskilt utrymme i ungdomsåren. Nu är de skarpa igen. Kräver svar, beslut. Handling. Men 60 år är inte det nya 30 eller 40 eller 50. Utan en omdefiniering av vad 60 innebär. Maria, som inspirerade mig att starta bloggen skickade en länk till alexrotasphotography där finns t-shirten 60 is the new 60. Så är det. Vid 60 finns inga måsten (skaffa ditten eller datten eller göra karriär). Vid 60 är vägen din. Du bestämmer. Så jag står i tillvarons skog och spanar efter rätt väg att gå. Låter mina sinnen leda mig, tittar, luktar, känner, lyssnar. Vill fylla mig med goda krafter, det som ger energi och lugn. Ikväll blir det meditation i en kyrka nära mig. Vilar mina armar idag. Träningsvärk i skuldrorna.

Livet är som en påse

"Livet är som en påse, tomt och innehållslöst, du måste fylla det med något", sa en av Hasse Alfredssons gubbar. Vad kan du fylla det med? Aktiviteter. Som att jobba, äta, sjunga, träna, resa, umgås. Visst, det fyller livet ett tag. Döljer frågan som skaver. Men. Allt du gör är som tomtebloss. Ljus, sedan mörker igen. Och jag undrar som vanligt: Vad är meningen? Innan jag har ett bättre svar gäller: Att lära mig stå på händer. Det innebär en helt ny rörelse. Att luta mig på händerna och försöka sparka upp benen fyller mig med en märklig, stark rädsla. Ungefär som när jag klättrade upp för bergsväggen på Kebnekaise. Svart tyst skräck. Att klara av att stå på händerna innebär att jag inte bara måste utveckla min kropp, utan också förändra mina tankar. Vad är jag rädd ska hända om jag lyckas svinga mina fötter upp i luften? Väggen tar ju emot fallet, om det blir överslag. "

Alla vill ha utveckling, men ingen vill ha förändring."

Alle vil Udvikling - ingen vil Forandring. Søren Aabye Kierkegaard (1813-1855)

Avveckling eller utveckling?

När jag var strax över femtio bestämde jag mig för att klimakteriet skulle glida igenom elegant för mig. Jag skulle göra vad jag kunde och visste var bra för att undvika det som riskerade möta mig, som depp, svett, ilska, sömnsvårigheter och andra obehagligheter. Min lösning blev träning och fytoöstrogen (växter med östrogen till exempel sojabönor). Att det är en bra väg finns vetenskapliga belägg för. Det kändes gott att ha ett redskap i min hand. Något jag kunde göra. Jag drevs av övertygelsen om att detta var rätt väg. Jag som aldrig tränat något målmedvetet tidigare utmanade mig själv genom att börja löpa och sprang Göteborgsvarvet, Lidingöloppet och flera Marathon. Besteg Kebnekaise på östra vägen med sele och hjälm. Det blev tio år av fysiska prestationer. Visst hade jag svettningar på natten, sömnsvårigheter, ibland deppiga perioder, arga stunder. Men mestadels mådde jag otroligt bra. Trots klimakteriet. Vad ska jag göra nu? För den tid jag är i nu, 62 år fyllda, finns inget namn. Möjligen senior. Snart pensionär. De begreppen fyller mig bara med bilder av människor under avveckling. Jag vill fortfarande utvecklas. Intellektuellt, känslomässigt, andligt och varför inte fysiskt? Visst kan man utvecklas som sextioåring? Ska försöka genom att leta efter meningen med resten av livet. Och öva handstående (mot vägg) adho mukha vrksasana.

Förnöjsamhet

Jag borde vara förnöjsam. Tycker vissa. Förnöjsam med livet. Vid min ålder. Tänka på allt jag har; ett hem, familj, hälsan, ett arbete. Två friska armar och ben. Men det är svårt. Vill så mycket. Så mycket mer, än att vara förnöjsam. Om förnöjsam är att stå still, eller sitta still – och titta på teve. För det är inte jag. Där är jag inte. Jag vill lära mig stå på händer. Inte för att stå på händer och titta på teve. Det vore opraktiskt. Men stå på mina egna händer. I livet. Har läst att ett sätt att bygga upp armstyrkan är att klara Chaturanga i fem minuter. Så jag gör tio Solhälsningar, då blir det tio sekundsnabba Chaturanga. Alltid en början för att förvandla mina spagettismala armar till muskelvidunder som förmår hålla min kropps alla kilon!

Livet efter 60 år!

När jag växte upp längtade jag efter att bli vuxen. Kunna bestämma själv. Drömmen var att skaffa ett jobb. Resa. Ordna ett hem. Träffa en kille. Skaffa familj. Barn. Överallt fanns det böcker och filmer som beskrev hur processen skulle gå till. Hur jag skulle göra för att lyckas. Och jag mötte människor som berättade hur de gjort. Så jag gjorde som dem. Härmade dem så gott jag kunde. Men nu, står jag utan förebilder. Framför mig finns ett landskap där jag inte har någon karta att följa. Jag ser ingen tydlig uppgift, ingen mening. Det enda jag vet är att jag vill lära mig stå på händer. Så det är mitt projekt: att lära mig stå på händer. Och hitta meningen med resten av mitt liv.