Avveckling eller utveckling?

När jag var strax över femtio bestämde jag mig för att klimakteriet skulle glida igenom elegant för mig. Jag skulle göra vad jag kunde och visste var bra för att undvika det som riskerade möta mig, som depp, svett, ilska, sömnsvårigheter och andra obehagligheter. Min lösning blev träning och fytoöstrogen (växter med östrogen till exempel sojabönor). Att det är en bra väg finns vetenskapliga belägg för. Det kändes gott att ha ett redskap i min hand. Något jag kunde göra. Jag drevs av övertygelsen om att detta var rätt väg. Jag som aldrig tränat något målmedvetet tidigare utmanade mig själv genom att börja löpa och sprang Göteborgsvarvet, Lidingöloppet och flera Marathon. Besteg Kebnekaise på östra vägen med sele och hjälm. Det blev tio år av fysiska prestationer. Visst hade jag svettningar på natten, sömnsvårigheter, ibland deppiga perioder, arga stunder. Men mestadels mådde jag otroligt bra. Trots klimakteriet. Vad ska jag göra nu? För den tid jag är i nu, 62 år fyllda, finns inget namn. Möjligen senior. Snart pensionär. De begreppen fyller mig bara med bilder av människor under avveckling. Jag vill fortfarande utvecklas. Intellektuellt, känslomässigt, andligt och varför inte fysiskt? Visst kan man utvecklas som sextioåring? Ska försöka genom att leta efter meningen med resten av livet. Och öva handstående (mot vägg) adho mukha vrksasana.